Idag grät jag lite i smyg. Sonen har just gjort sin första galopp på en ponny själv, utan att ridläraren sprang brevid. Det är lite av ett kritiskt moment förstår ni, för om man ramlar av vid första försöket är det stor risk att man blir rädd och slutar. Den här gången gick det bra för mig och min son, han satt kvar med ett stor leende. Vilken härlig ridlektion!